Det blir aldrig som förr
Men var tog den där fantastiska känslan vägen?
En förväntansfullhet som ingen annan känsla kunde slå.
Känslan av att vakna upp på morgonen och klä på sig sin finaste klänning, sätta på det nya fina läppglanset, båda var inköpta speciellt för denna dagen. Man traskade iväg till skolan med ett pirr i magen.
Det var kramar och glädje.
Det var leenden och skratt.
Det var saft och bullar.
Det finns inte längre, utan är bara ett minne som endast får en tillbakablick då och då.
Det känns sorgligt, att alla barndomens fantastiska känslor inte längre går att upplevas,
utan de har ersatts av alkohol, likgiltighet och inte riktigt lika äkta leenden.
Det är ledsamt. På riktigt.
Glad sommar!
Nu bär det av till landet. Vindsurfing och bad.
Fly with the wind
Jag tänker låta mig själv handlöst falla till dina trygga, starka armar.
Du kommer fånga mig, det vet jag.
Men det är svårt, det är något som bär mig emot,
och jag vet inte hur jag ska handskas med det,
jag har aldrig lärt mig det, aldrig lärt mig att fortsätta de gånger jag känt ett uns obehag.
Jag är den som lägger ned genast, jag står inte ut med att inte följa min magkänsla,
som faktiskt ofta slår ut fel.
Men som sagt, nu orkar jag inte vela längre.
Det får vara slut med det nu.
Shit vad rädd jag blir.
kampen mot min egen vilja
Jag och R håller på att bli ett par.
Jag borde vara bubblande glad, sprudlande av kärlek, men det är jag inte.
För det finns så mycket som ligget bakom, en av mina närmsta vänner.
Är det verkligen så lyckat? Å andra sidan har jag inte fått någon ångestattack likt den senaste, så det är väl ett gott tecken om inte annat?
Jag tänker ge detta en chans- det får helt enkelt bära eller brista. Hallefuckinglujah
Sista gången
Helgen har inte precis gått i lugnets tecken. Den har spenderats med vänner, faktum är att alla min närmsta vänner har funnits med på något hörn. Det har grillats, pratats, bråkats, druckits, solats och framförallt har jag bara kunnat vara och skratta så in i vassen. För det gör jag alltid när jag är med dem. Hur har jag någonsinn kunnat fösumma dem?
Men sedan kom vi till den tråkiga biten, den biten när folk ser en möjlighet att sätta dit mig, trycka in mig i ett hörn och utnyttja min ångerfulla sida. Den sidan som lätt låter sig manipuleras. Och det vet du, ändå gör du så. Du vänder det jämt och ständigt till att det är mitt fel. Du försöker få mig att känna mig som en dålig människa. Men vet du? Den här gången lyckades du faktiskt inte, och det känns så förbannat skönt! De där små uträknade sms:en bet visst inte den här gången. Otur.
Och insikten faller likt hand i handsken; Jag har blivit starkare. Allt har format mig till den jag är, och jag är inte längre den man kör över. Det är slut på det nu. Tack J och L!
Martyr
Du säger till mig; försök att förstå.
Och jag försöker verkligen, men hur jag än vrider och vänder på det blir kontentan av det hela att du älskar att vara martyr. För det är precis så det är. Du drar dig undan och förväntar dig att vi ska springa efter som små hundar. Men vet du?
Jag har slutat med det nu. Du är inte tre år. Det handlar inte om att vi ska försöka anstränga oss för att du inte ska känna dig utesluten och gå därifrån- för det där är bara bullshit.
Du tror att du äger mig. Det gör du inte.
Jag orkar inte med dina humörsvängningar längre! Du sabbar för mig,
att jag varje söndag ska känna mig skyldig till att din helg var usel,
när det egentligen bara handlar om dina egna uppfunna ideér om hur elaka vi är.
Den här helgen som började så bra, och så fort N och A kommer in i bilden sätter du dig själv i en utsatt position,
det är du som måste skärpa till dig, inte vi.
De tragiska helgerna
Nu är jag-officially Herkules.
Men det är okej, jag kan ta det.
För jag har banne mig börjat gilla dem!
Så var det helg igen.
Jag tycker ständigt att helgen är på ingång.
Det fanns en tid, när jag var osäker på mig själv,
som jag hatade helger.
Jag kände pressen att vara tvungen att gå ut,
även fast jag bara ville vara hemma med familjen och se på film och mysa.
Men trots detta gick jag ut, helg efter helg.
Nu vågar jag stå på mig. Jag gör vad jag känner för,
vilket har blivit en otrolig lättnad,
för nu kan det vara riktigt kul att gå ut.
Nu när allt är på mina egna villkor.
Det finns sådana människor som fortfarande inte kan sätta upp sina egna gränser.
J, till exempel.
Hon sade till mig för ett par månade sedan att hon bävade inför helger.
Och hon är den enda av de jag känner som STÄNDIGT går på alla fester.
Den enda.
Det är sorgligt,
hon är sorglig.
Tänk att jag alltid ska återkomma till henne,
jag hatar att hon fortfarande påverkar mitt liv.
Sång
såhär är det: Jag älskar att sjunga, och jag anser även att jag har en stark och tonsäker röst.
Min sång är min baby. Vad den än tar sig till beundrar jag den.
Jag sjunger jämt, och då menar jag inte bara i duschen, utan vi snackar 06.00 på morgonen fram tills jag ska sova.
Ja, ni fattar grejen. Jag gillar att sjunga och tycker att jag är jäkligt duktig på det.
Därför hatar jag nä folk kritiserar min röst, indirekt mig och min baby.
Det finns bara ett fåtal personer på den här jorden som har begått det misstaget.
J- den satans kossan och min familj.
Min familj kan jag acceptera, men inte J.
Jag har nu hittat en favvoleksak.
Spela in sin egna sång på mobilen!
Det har jag roat mig med den här soliga eftermiddagen,
oj så fint det blev.
Nej nu jävlar..!
Sommarlovet närmar sig med stormsteg. Alltför fort går det.
Och en efter en rubbas de planer som länge varit planerade.
Jag blir så förbannad!
Folk har ingen respekt,
de säger något- bombsäkert
ändrar sig fyra månader senare.
FYRA JÄVLA MÅNADER!
Ska det behöva ta så lång tid?
Att inse att man kanske inte kan?
Och nu har jag lagt ut 1000 kronor,
jag får tillbaka 500- i bästa fall.
Bye bye den här sommaren, den som skulle bli så bra.
Den förstördes,
endast på grund av människors lathet och brist på respekt.
Nej nu jävlar ska jag gå och avreagera mig.
Fotbollen sviker aldrig.
Dig kommer jag aldrig tappa respekten för.
PS. Vet någon om det finns biljetter kvar till Peace and Love?
Simma lugnt
Jag vill köpa en påse naivitet
Ibland får man upp en tanke i huvudet- man kommer ihåg något, inser något eller bara kommer på något.
Dessa tankar är ofta jobbiga tankar.
Man skjuter upp dem tills det slutligen inte finns någon återvändo.
Tiden tills dess att man inser fakta är obehaglig,
då dessa små post-it lappar inne i huvudet som man har knögglat ihop och kastat undan,
ständigt gör sig påminda.
Då får man en klump i magen,
precis i mitten, mellan lungorna.
Man sväljer långsamt, för att trycka ner skiten i magen.
Man andas djupt, för att andas bort skiten.
Men skiten griper tag i minsta halmstrå,
den håller i sig så hårt så hårt.
Man höjer långsamt blicken, stirrar tomt framför sig.
Mår nästan lite illa.
Tänker att problemet kommer att lösas av sig självt.
Men inuti viskar en röst,
att det inte är sant.
Saker och ting löses aldrig av sig själva.
Det är naivt och bohemaktigt att tro något sådant.
Jag önskar att jag vore naiv. På riktigt.
Osäker
Jag har fallit för trenden- gladiatorsandaler.
Men jag vette tusan om jag ska behålla dem, är extremt osäker.
ÄR det verkligen så snyggt?
Ser det inte bara klumpigt ut?
Fast ändå, det är coolt.
Så jag behåller dem,
tack för hjälpen!
Nu ska jag måla mina naglar mööörkt lila.
Det blir fint.
Gud vilket mesigt inlägg, men jag har ingen ork att skriva något annat just nu.
Myten om att frottera sig II
rubriken skvallrar om vad det kommer att handla om;
jag skall slå död på en myt som handlar om att frottera sig.
(vilket betyder, i princip; socialisera sig)
Att vara social betyder inte att man för monolog.
Det betyder inte att man endast står och babblar om sig själv,
i tron om att man verkligen kan konsten att prata.
Om man själv aldrig får chansen att berätta om sig sig, eller överhuvudtaget, få en syl i vädret,
räknas du inte som en människa med social kompetens.
Du kan vara social- UTAN att ha god social kompetens.
Så vid nästa tillfälle du tror dig vara en duktig individ på att socialisera dig,
fundera två gånger och tänk på hur mycket du sjäv har talat,
och vad du vet om människan du förde samtalet med.
Kommer du ens ihåg vad personen heter?
Ta det som en bra början.
Den enes död- den andres bröd
Även om jag har intalat mig själv att jag inte bryr mig, att jag står över det där,
så gör jag inte det.
Den frivilliga utanförskapen- som jag ju faktiskt valde,
maler som attans inuti mig.
Det känns inte bra,
de hade kul utan mig.
Och jag som trodde att jag var allas mittpunkt.
Shame on me
Så fel man kan ha.
J hade betett sig drygt och bitchigt som vanligt.
Att hon aldrig lär sig,
snart står hon där alldeles ensam.
Som jag ska skratta den dagen.
Det "roliga" tonårslivet
Jag tänker inte gå på någon "fest",
jag orkar inte socialisera mig med det övriga gänget som tänker "festa"
Jag skratter åt dem. Å som jag skrattar.
För ingen av dem har egentligen stake att tacka nej,
även om de vill.
Ingen av dem kan tänka sig att vara utan denna tråkiga tillställning,
även om de vill.
För vad kan hända då? Jo, då kanske man missar något och måste bli den som får höra det i andra hand sen.
Hemska tanke!
Själv tänker jag ligga hemma och titta på Perelli.
Skatta mig lycklig som vågar gå mot strömmen,
följa min egna vilja.
Äta god mat, dricka god LÄSK(!!)
Jag har fått nog av tonårslivet.
Jag är mätt på att dricka sprit och vara social bara för att.
Jag har kommit till insikt med att mitt liv inte kommer att bli roligare bara för att andra kanske tror att jag lever ett jäkla kul liv, för det var när jag levde så, levde för att leva upp till ett rykte,
som mitt liv blev tråkigt.
Solen vann. Igen.
Ligger ute i solen och steker.
Trots att alla vet att det är dåligt att pressa, är vi för utseendefixerade för att lägga ner.
Vi överlägger först några sekunder i våra små skallar,för-nackdelar.
Det är lätt, svaret är givet.
Solen vinner,
men samvetet stillas en aning. Vi har ju faktiskt tänkt på det ett tag, varit nära att välja skuggan.
(eller inte)
För vi lever i en oäkta värld.
Där det mesta och de flesta är just, oäkta.
Tidningar pumpar ut- "klä dig bäst för ju DIN kropp, dölj det du inte vill ska finnas"
De skulle iika gärna kunna skriva "dölj hela dig, bli den som ingen kan vara"
När vi är villiga att välja bort ett friskt liv och istället sola och, vem vet, få cancer.
Då är världen fel och falsk
Kalla mig bitterfitta, surkäring eller tråkmåns, vad du vill,
men detta gott folk,
det är i alla fall en sanning.
Fast som vi alla vet, kan den vara extremt svår att ta.
Så, sola på
precis som jag.
När masken inte längre fyller någon funktion
Charotte Perrelli uppträdde för ett tag sen.
Jag har hört sägas att hon ser ut som en transvestit, riktigt elakt. Kanske att det stämmer en aning, MEN, vad är det för fel på människor egentligen? Varför måste vi hela tiden trycka ned andra för att höja vårt egna självförtroende? Jag är själv en del av detta tragiska beteende; det är så lätt, så lätt, att släppa lös en elak kommentar i ett tappert försök att kicka igång det egna egot. Men sanningen är ju den att det inte känns sådär jättebra efteråt, som man kanske hade hoppats på.
Ibland känns det som om människor är genuint elaka. Att den snälla masken vi drar på, bara är en falsk fasad.
Och det, kan skrämma mig.
Så. Nu får det vara nog för idag.
Håll tummarna för Perrelli!
