underhennesyta

 Jag pendlar i mitt tycke.
 För det finns olika sätt att dricka på.
 Det barnsliga och det mogna.
 Jag kan inte riktigt placera mig själv, 
 För jag dricker inte ofta, jag dricker inte för mycket.
 
 Jag läste en text som jag skrev för något år sedan;
 Enjoy

Som liten har jag uppfostrats till att se ner på ungdomar som super. Människor som röker. Jag hade en naiv tanke om att jag skulle vara en sån som gick min egna väg, som kunde få andra att tycka likadant som jag själv. En tro om att förändra ungdomars sätt att leva. En slags Jesus. Naivt som satan. Jag hade den tron tills jag insåg att det inte höll. jag ville inte hamna utanför. Jag slets mellan att vara smart och lojal mot mina älskade föräldrar. Eller så kunde jag följa den stig som de andra vandrade - inte lika lockande, men samtidigt det enda raka för mig. Jag hade nämligen ett praktexempel på hur det kunde gå om man följde sin egna väg. Det fallet slutade i ensamhet. Utanförskap. Mobbning i det dolda. Att hamna där var inget alternativ. Det var bara att följa normen. En norm som innebar ett svek mot mig själv. Ett svek som nog aldrig hade kunnat undgås. Kan jag förlåt det? Svaret är nog nej. Men jag har accepterat det nu. Att jag gjorde som jag gjorde. Jag vet varför jag gjorde det. Det andra sveket - det andra som jag begick mot mina föräldrar då jag tryckte den kalla flaskan mot munnen, var inte lika hårt. De var nog väntat för dem, tänker jag nu. Jag blev förvirrad. Hade jag inte i alla år fått höra att om de kom på mig skulle det innebära ett antal konsekvenser. Så blev inte fallet. Det var det som var så fruktansvärt

förvirrande. Jag hade kämpat för att upprätthålla min attityd till spriten, jag hade gjort det för mina föräldrar. Men de tog inte särskilt hårt på mitt snedsteg. Sedan var det inte lika svårt, andra gången alltså. De visste, jag visste. Ingen brydde sig. Inga egentliga följder av mitt beteende. Blev jag mer accepterad efter att jag hade strulat och druckit offentligt? Svar: Ja. Det blev jag. Skrämmande va? Jag gillar även känslan spriten ger i kroppen. Det vågar jag inte riktigt säga till min syster. Min älskade syster som jag lider med. Syster blir upprörd och säger till mig att jag är omogen. Omogen var ordet. Oralt håller jag inte med. Men mentalt. I det tysta håller jag med.