underhennesyta

 Jag pendlar i mitt tycke.
 För det finns olika sätt att dricka på.
 Det barnsliga och det mogna.
 Jag kan inte riktigt placera mig själv, 
 För jag dricker inte ofta, jag dricker inte för mycket.
 
 Jag läste en text som jag skrev för något år sedan;
 Enjoy

Som liten har jag uppfostrats till att se ner på ungdomar som super. Människor som röker. Jag hade en naiv tanke om att jag skulle vara en sån som gick min egna väg, som kunde få andra att tycka likadant som jag själv. En tro om att förändra ungdomars sätt att leva. En slags Jesus. Naivt som satan. Jag hade den tron tills jag insåg att det inte höll. jag ville inte hamna utanför. Jag slets mellan att vara smart och lojal mot mina älskade föräldrar. Eller så kunde jag följa den stig som de andra vandrade - inte lika lockande, men samtidigt det enda raka för mig. Jag hade nämligen ett praktexempel på hur det kunde gå om man följde sin egna väg. Det fallet slutade i ensamhet. Utanförskap. Mobbning i det dolda. Att hamna där var inget alternativ. Det var bara att följa normen. En norm som innebar ett svek mot mig själv. Ett svek som nog aldrig hade kunnat undgås. Kan jag förlåt det? Svaret är nog nej. Men jag har accepterat det nu. Att jag gjorde som jag gjorde. Jag vet varför jag gjorde det. Det andra sveket - det andra som jag begick mot mina föräldrar då jag tryckte den kalla flaskan mot munnen, var inte lika hårt. De var nog väntat för dem, tänker jag nu. Jag blev förvirrad. Hade jag inte i alla år fått höra att om de kom på mig skulle det innebära ett antal konsekvenser. Så blev inte fallet. Det var det som var så fruktansvärt

förvirrande. Jag hade kämpat för att upprätthålla min attityd till spriten, jag hade gjort det för mina föräldrar. Men de tog inte särskilt hårt på mitt snedsteg. Sedan var det inte lika svårt, andra gången alltså. De visste, jag visste. Ingen brydde sig. Inga egentliga följder av mitt beteende. Blev jag mer accepterad efter att jag hade strulat och druckit offentligt? Svar: Ja. Det blev jag. Skrämmande va? Jag gillar även känslan spriten ger i kroppen. Det vågar jag inte riktigt säga till min syster. Min älskade syster som jag lider med. Syster blir upprörd och säger till mig att jag är omogen. Omogen var ordet. Oralt håller jag inte med. Men mentalt. I det tysta håller jag med.

Det där med ordet liv. Det är egentligen odefinierbart. För liv varierar. Mitt liv är inte som ditt liv. Men i tonåren har ordet liv en otroligt viktig betydelse. För du tillhör inte kategorin "liv" om du inte super, festar, är snygg, extremt social, knullar runt samt är relativt rik. Antalet taggningar och krökarbilder på facebook är ett ypperligt tillfälle för att försöka kvala in bland de populära, om du fortfarande är den som inte riktigt platsar men ligger där på gränsen och väger. Facebook är en täckmantel för alla dessa osäkra som söker bekräftelse. Man lägger ut sitt liv i tron om att de andra ska se vilken fantastisk person du är. Jag har facebook. Jag gillar det egentligen inte, men anledningen till att jag införskaffat mig en sådan sida är för att jag vill hålla koll på vad de andra sysselsätter sig med. jag vill kunna jämföra mitt liv med andras, i hopp om att få en gnutta mer självförtroende då jag kan få en liten inblick i många andras, värdelösa liv. Internet överhuvudtaget har blivit en catwalk. En uppvisning. En tillgänglighet som aldrig kommer att försvinna.

Vi har en tävling. Ingen av oss har nämnt den. Den bara finns där. Ständig konkurrens. Lite kort fakta om J så att ni vet vem hon är. Gissar att hon kommer vara ett återkommande ämne i denna blogg.

Hon och jag har umgåtts sedan vi var ett år. Hon har en hemsk storasyster som är kvarterets slampa och har lika korta ben som en jävla tax. Storasystern är småmullig och har en turknäsa, hon tycker att hon är jättesnygg. Men hon är ful. J är snyggare än storasystern. J är lång och smal. Hon har anorexi, vilket hon mer än gärna pratar om. Hon tycker att hon är läcker som har ätstörningar. Oh. Vi bor grannar, vi var bästa vänner i sex år. Efter sommarlovet pratade vi inte med varandra, egentligen vet jag inte varför. J är, as far as I know, oskuld. Ingen pojkvän. Har aldrig haft någon seriös pojkvän. Hon är smart, men totalt Oallmänbildad. Vi går på samma gymnasium. Hon är elak, falsk samt otrevlig.

Att allt är ett spel tog sin lilla tid att förstå. Men nu har jag fattat.
Allt är en maktkamp, en hetsig statusjakt.
Alla kan delta, men det är svårt att ta sig högst upp.
Se det som en stege, en satans hal stege.
Det är så svårt att inte halka på vägen till toppen,
tappar du fotfästet är risken stor att du handlöst faller,
de som är högst upp är de som är listiga, falska jävlar.

Igår var jag hemma hos L på tjejmiddag.
Haha, det är så tragikomiskt att se det lilla spel J fortfarande kör med.
Hon står verkligen stilla i sitt lilla trångsynta liv,
men vem kan klandra henne med sådana föräldrar?
För att inte tala om systern?