De tragiska helgerna
Nu är jag-officially Herkules.
Men det är okej, jag kan ta det.
För jag har banne mig börjat gilla dem!
Så var det helg igen.
Jag tycker ständigt att helgen är på ingång.
Det fanns en tid, när jag var osäker på mig själv,
som jag hatade helger.
Jag kände pressen att vara tvungen att gå ut,
även fast jag bara ville vara hemma med familjen och se på film och mysa.
Men trots detta gick jag ut, helg efter helg.
Nu vågar jag stå på mig. Jag gör vad jag känner för,
vilket har blivit en otrolig lättnad,
för nu kan det vara riktigt kul att gå ut.
Nu när allt är på mina egna villkor.
Det finns sådana människor som fortfarande inte kan sätta upp sina egna gränser.
J, till exempel.
Hon sade till mig för ett par månade sedan att hon bävade inför helger.
Och hon är den enda av de jag känner som STÄNDIGT går på alla fester.
Den enda.
Det är sorgligt,
hon är sorglig.
Tänk att jag alltid ska återkomma till henne,
jag hatar att hon fortfarande påverkar mitt liv.
Sång
såhär är det: Jag älskar att sjunga, och jag anser även att jag har en stark och tonsäker röst.
Min sång är min baby. Vad den än tar sig till beundrar jag den.
Jag sjunger jämt, och då menar jag inte bara i duschen, utan vi snackar 06.00 på morgonen fram tills jag ska sova.
Ja, ni fattar grejen. Jag gillar att sjunga och tycker att jag är jäkligt duktig på det.
Därför hatar jag nä folk kritiserar min röst, indirekt mig och min baby.
Det finns bara ett fåtal personer på den här jorden som har begått det misstaget.
J- den satans kossan och min familj.
Min familj kan jag acceptera, men inte J.
Jag har nu hittat en favvoleksak.
Spela in sin egna sång på mobilen!
Det har jag roat mig med den här soliga eftermiddagen,
oj så fint det blev.
Nej nu jävlar..!
Sommarlovet närmar sig med stormsteg. Alltför fort går det.
Och en efter en rubbas de planer som länge varit planerade.
Jag blir så förbannad!
Folk har ingen respekt,
de säger något- bombsäkert
ändrar sig fyra månader senare.
FYRA JÄVLA MÅNADER!
Ska det behöva ta så lång tid?
Att inse att man kanske inte kan?
Och nu har jag lagt ut 1000 kronor,
jag får tillbaka 500- i bästa fall.
Bye bye den här sommaren, den som skulle bli så bra.
Den förstördes,
endast på grund av människors lathet och brist på respekt.
Nej nu jävlar ska jag gå och avreagera mig.
Fotbollen sviker aldrig.
Dig kommer jag aldrig tappa respekten för.
PS. Vet någon om det finns biljetter kvar till Peace and Love?
Simma lugnt
Jag vill köpa en påse naivitet
Ibland får man upp en tanke i huvudet- man kommer ihåg något, inser något eller bara kommer på något.
Dessa tankar är ofta jobbiga tankar.
Man skjuter upp dem tills det slutligen inte finns någon återvändo.
Tiden tills dess att man inser fakta är obehaglig,
då dessa små post-it lappar inne i huvudet som man har knögglat ihop och kastat undan,
ständigt gör sig påminda.
Då får man en klump i magen,
precis i mitten, mellan lungorna.
Man sväljer långsamt, för att trycka ner skiten i magen.
Man andas djupt, för att andas bort skiten.
Men skiten griper tag i minsta halmstrå,
den håller i sig så hårt så hårt.
Man höjer långsamt blicken, stirrar tomt framför sig.
Mår nästan lite illa.
Tänker att problemet kommer att lösas av sig självt.
Men inuti viskar en röst,
att det inte är sant.
Saker och ting löses aldrig av sig själva.
Det är naivt och bohemaktigt att tro något sådant.
Jag önskar att jag vore naiv. På riktigt.
Osäker
Jag har fallit för trenden- gladiatorsandaler.
Men jag vette tusan om jag ska behålla dem, är extremt osäker.
ÄR det verkligen så snyggt?
Ser det inte bara klumpigt ut?
Fast ändå, det är coolt.
Så jag behåller dem,
tack för hjälpen!
Nu ska jag måla mina naglar mööörkt lila.
Det blir fint.
Gud vilket mesigt inlägg, men jag har ingen ork att skriva något annat just nu.
Myten om att frottera sig II
rubriken skvallrar om vad det kommer att handla om;
jag skall slå död på en myt som handlar om att frottera sig.
(vilket betyder, i princip; socialisera sig)
Att vara social betyder inte att man för monolog.
Det betyder inte att man endast står och babblar om sig själv,
i tron om att man verkligen kan konsten att prata.
Om man själv aldrig får chansen att berätta om sig sig, eller överhuvudtaget, få en syl i vädret,
räknas du inte som en människa med social kompetens.
Du kan vara social- UTAN att ha god social kompetens.
Så vid nästa tillfälle du tror dig vara en duktig individ på att socialisera dig,
fundera två gånger och tänk på hur mycket du sjäv har talat,
och vad du vet om människan du förde samtalet med.
Kommer du ens ihåg vad personen heter?
Ta det som en bra början.
Den enes död- den andres bröd
Även om jag har intalat mig själv att jag inte bryr mig, att jag står över det där,
så gör jag inte det.
Den frivilliga utanförskapen- som jag ju faktiskt valde,
maler som attans inuti mig.
Det känns inte bra,
de hade kul utan mig.
Och jag som trodde att jag var allas mittpunkt.
Shame on me
Så fel man kan ha.
J hade betett sig drygt och bitchigt som vanligt.
Att hon aldrig lär sig,
snart står hon där alldeles ensam.
Som jag ska skratta den dagen.
Det "roliga" tonårslivet
Jag tänker inte gå på någon "fest",
jag orkar inte socialisera mig med det övriga gänget som tänker "festa"
Jag skratter åt dem. Å som jag skrattar.
För ingen av dem har egentligen stake att tacka nej,
även om de vill.
Ingen av dem kan tänka sig att vara utan denna tråkiga tillställning,
även om de vill.
För vad kan hända då? Jo, då kanske man missar något och måste bli den som får höra det i andra hand sen.
Hemska tanke!
Själv tänker jag ligga hemma och titta på Perelli.
Skatta mig lycklig som vågar gå mot strömmen,
följa min egna vilja.
Äta god mat, dricka god LÄSK(!!)
Jag har fått nog av tonårslivet.
Jag är mätt på att dricka sprit och vara social bara för att.
Jag har kommit till insikt med att mitt liv inte kommer att bli roligare bara för att andra kanske tror att jag lever ett jäkla kul liv, för det var när jag levde så, levde för att leva upp till ett rykte,
som mitt liv blev tråkigt.
Solen vann. Igen.
Ligger ute i solen och steker.
Trots att alla vet att det är dåligt att pressa, är vi för utseendefixerade för att lägga ner.
Vi överlägger först några sekunder i våra små skallar,för-nackdelar.
Det är lätt, svaret är givet.
Solen vinner,
men samvetet stillas en aning. Vi har ju faktiskt tänkt på det ett tag, varit nära att välja skuggan.
(eller inte)
För vi lever i en oäkta värld.
Där det mesta och de flesta är just, oäkta.
Tidningar pumpar ut- "klä dig bäst för ju DIN kropp, dölj det du inte vill ska finnas"
De skulle iika gärna kunna skriva "dölj hela dig, bli den som ingen kan vara"
När vi är villiga att välja bort ett friskt liv och istället sola och, vem vet, få cancer.
Då är världen fel och falsk
Kalla mig bitterfitta, surkäring eller tråkmåns, vad du vill,
men detta gott folk,
det är i alla fall en sanning.
Fast som vi alla vet, kan den vara extremt svår att ta.
Så, sola på
precis som jag.
När masken inte längre fyller någon funktion
Charotte Perrelli uppträdde för ett tag sen.
Jag har hört sägas att hon ser ut som en transvestit, riktigt elakt. Kanske att det stämmer en aning, MEN, vad är det för fel på människor egentligen? Varför måste vi hela tiden trycka ned andra för att höja vårt egna självförtroende? Jag är själv en del av detta tragiska beteende; det är så lätt, så lätt, att släppa lös en elak kommentar i ett tappert försök att kicka igång det egna egot. Men sanningen är ju den att det inte känns sådär jättebra efteråt, som man kanske hade hoppats på.
Ibland känns det som om människor är genuint elaka. Att den snälla masken vi drar på, bara är en falsk fasad.
Och det, kan skrämma mig.
Så. Nu får det vara nog för idag.
Håll tummarna för Perrelli!
Min alldeles egna pseudotvilling
Som jag nämnde förut har jag extremt starka band till mina systrar.
De är mitt syre, min klagomur, mina bästa vänner.
Men framförallt är det min pseudotvilling, min storasyster.
Pseudotvilling innebär att det skiljer maximalt 1,5 år mellan ett syskonpar.
Det är vi,sådana tvillingar alltså. Banden är starka mellan oss.
Jag vet vad hon tänker innan hon ens har öppnat sin mun.
Jag kan höra hur hon mår på sättet hon öppnar dörren.
Vi har aldrig haft så bra kontakt som vi har nu,
och jag är så fruktansvärt glad över att ha dig i mitt liv!
Det där låter mjäkigt, egentligen har jag lite svårt för sådana kärleksförklaringar.
Men hon kommer aldrig att läsa det här,
då känns det mer okej.
Kompisar i all ära, självfallet behöver vi dem också.
Men kan det finnas något närmare än blodsband blandat med en djup kompisrelation?
Jag tror inte det.
Den dagen hon försvinner, kommer halva jag försvinna med henne.
För,
Vi behöver inga emohjärtan för att visa vår kärlek,
vi behöver inte krama varandra varje gång vi ses för att övertyga den andre,
vi behöver inte dölja några som helst tankar eller känslor med rädsla för att uppröra varandra.
Finns det någt mer äkta än det?
(Syster och jag)
Solen som sken i förorten
Jag tror ta mig tusan att jag har känsla för det där med inredning och design. Hm.
Målarna håller till utanför mitt rum, jag hör hur de pratar. Tyvärr måste jag erkänna att mina fördomar har bevisats vara sanna, varför är det oftast då?
Snickaren är på nedervåningen, han är het, om än låter lite pantad när han öppnar munnen. Men han behöver inte prata, räcker gott och väl som ögoncandy.
Utanför fönstret drar de stressade förldrarna med sina små krabater till dagis, de går(!), i ett desperat fösök till att få lite vardagsmotion, då det inte hinns med i övrigt i deras alltför uppbokade scheman.
Stadsjeeparna drar förbi
Fåglarna kvittrar
Allt är precis som vanligt.
I en förort till Stockholm
(bild är INTE tagen av mig)Vem jag är
Civilstånd: Singel
Mellanamn: Börjar på K
Bor: En finare förort till Stockholm, 15 min med buss till staden
Bästa vän: A
Älskar: familjen, Framförallt systrarna
Hatar: J, för att du är det falskaste på två ben
Önskar: Att det skulle stå något annat på civilstånd..
Politisk ståndpunkt: Moderat, in i själen.
Favorit kroppsdel: Benen
Hat kroppsdel: brösten. För stora, jordens dragningskraft har varit med på ett hörn..
Nu- sängen.
Konsten att få folk emot sig
Då pratar jag en person som jag har haft i mitt liv sedan jag var 6 mån.
I mitt liv är hon inte nummer ett. Kanske inte ens nummer två.
Men det vet inte hon.
Jag har bjudit med min nummer ett till Spanien.
Hur berättar man något sådant för en person som tar allt så personligt att hon bryter ihop och ignorerar mig i en evighet. Hon får mig att känna mig som en usel och värdelös människa.
Jag tror ta mig tusan att jag är expert på att ge folk falska invigelser. Jag försöker vara alla så till lags att det istället att jag glömmer bort att vara ärlig, och framförallt: att vara mig själv.
I ett försök att tillfredställa andra, rör jag bara ihop saker och ting,
I slutändan vänder jag folk emot mig.
Helt fucking amazing.
Historan om mig?
Ingen som läser den här bloggen vet vem jag är.
Kul va?
Innebär det att jag kan skriva personliga saker?
Eller blir det inte lika kul att läsa personligt om man faktiskt inte kan relatera till en person?
Tål att tänkas på.
Berättelsen om hur hennes liv krackelerade
Hon är fortfarande hel på utsidan,
men lite trasig inuti.
Hon är en medelmåtta,
vad gäller allt.
Hon hade extremt bra självkänsla,
men den är borta numer.
Hon trodde att hon älskade vissa personer,
men det mesta visade sig vara falskt.
Hon känner en hopplöshet,
ställer sig frågan;
Finns det något i världen som är äkta och samtidigt varaktigt?
Måste allt positivt någon gång krackelera?
Myten om att frottera sig
Idag känns allt en aning bättre. Det blir sådär, upp och nedgångar.
Tyvärr har jag börjat märka en trend i mitt huvud, det är mestadels nedåt. Hmm.
Men jag vet att det kommer bli bättre, finns det någon som någonsin är helt nöjd?
Jag har inte bloggat på ett bra tag, startade igår igen.
Jag har inte känt någon inspiration för fem öre,
den är borta!
Och ni tjejer i det så kallade "gänget"
jag blir så jävla trött på allt snack om att vi skulle vara de enda ansvariga.
Så jäkla less på allt sådant bullshit,
Alla kan inte umgås med alla.
Punkt.
Sagan om det strategiska svinet
jag kan varken se ljuset i tunneln eller det tragiska liv som har fått fortgå.
Ni som har försört mig vet inte hur bra ni har lyckats.
Vet ni ens vilka ni är och vad ni har gjort?
Jag vet knappt själv,
förutom att ni, eller, framförallt du,
har jobbat på det länge
och nu är jag där du vill att jag ska vara
på bottnen
Det enda som jag kräver av mig själv är att du inte ska få se det.
Du ska inte få se hur jag vältrar mig i min sorg,
För det är sorg
Jag har förlorar,
du vann.
Hurra för dig, hoppas ditt liv blir ett helvete.
När alla har sett det jag såg för många år sedan, kommer du inte tycka att livet är lika roligt längre.
Du är ett jävla strategist svin.
