underhennesyta

Som jag nämnde förut har jag extremt starka band till mina systrar.
De är mitt syre, min klagomur, mina bästa vänner.

Men framförallt är det min pseudotvilling, min storasyster.
Pseudotvilling innebär att det skiljer maximalt 1,5 år mellan ett syskonpar.
Det är vi,sådana tvillingar alltså. Banden är starka mellan oss.
Jag vet vad hon tänker innan hon ens har öppnat sin mun.
Jag kan höra hur hon mår på sättet hon öppnar dörren.
Vi har aldrig haft så bra kontakt som vi har nu,
och jag är så fruktansvärt glad över att ha dig i mitt liv!

Det där låter mjäkigt, egentligen har jag lite svårt för sådana kärleksförklaringar.
Men hon kommer aldrig att läsa det här,
då känns det mer okej.

Kompisar i all ära, självfallet behöver vi dem också.
Men kan det finnas något närmare än blodsband blandat med en djup kompisrelation?
Jag tror inte det.
Den dagen hon försvinner, kommer halva jag försvinna med henne. 

För,
Vi behöver inga emohjärtan för att visa vår kärlek,
vi behöver inte krama varandra varje gång vi ses för att övertyga den andre,
vi behöver inte dölja några som helst tankar eller känslor med rädsla för att uppröra varandra.
Finns det någt mer äkta än det?

 (Syster och jag)