Det blir aldrig som förr
Men var tog den där fantastiska känslan vägen?
En förväntansfullhet som ingen annan känsla kunde slå.
Känslan av att vakna upp på morgonen och klä på sig sin finaste klänning, sätta på det nya fina läppglanset, båda var inköpta speciellt för denna dagen. Man traskade iväg till skolan med ett pirr i magen.
Det var kramar och glädje.
Det var leenden och skratt.
Det var saft och bullar.
Det finns inte längre, utan är bara ett minne som endast får en tillbakablick då och då.
Det känns sorgligt, att alla barndomens fantastiska känslor inte längre går att upplevas,
utan de har ersatts av alkohol, likgiltighet och inte riktigt lika äkta leenden.
Det är ledsamt. På riktigt.
Glad sommar!
Nu bär det av till landet. Vindsurfing och bad.
Fly with the wind
Jag tänker låta mig själv handlöst falla till dina trygga, starka armar.
Du kommer fånga mig, det vet jag.
Men det är svårt, det är något som bär mig emot,
och jag vet inte hur jag ska handskas med det,
jag har aldrig lärt mig det, aldrig lärt mig att fortsätta de gånger jag känt ett uns obehag.
Jag är den som lägger ned genast, jag står inte ut med att inte följa min magkänsla,
som faktiskt ofta slår ut fel.
Men som sagt, nu orkar jag inte vela längre.
Det får vara slut med det nu.
Shit vad rädd jag blir.
kampen mot min egen vilja
Jag och R håller på att bli ett par.
Jag borde vara bubblande glad, sprudlande av kärlek, men det är jag inte.
För det finns så mycket som ligget bakom, en av mina närmsta vänner.
Är det verkligen så lyckat? Å andra sidan har jag inte fått någon ångestattack likt den senaste, så det är väl ett gott tecken om inte annat?
Jag tänker ge detta en chans- det får helt enkelt bära eller brista. Hallefuckinglujah
Sista gången
Helgen har inte precis gått i lugnets tecken. Den har spenderats med vänner, faktum är att alla min närmsta vänner har funnits med på något hörn. Det har grillats, pratats, bråkats, druckits, solats och framförallt har jag bara kunnat vara och skratta så in i vassen. För det gör jag alltid när jag är med dem. Hur har jag någonsinn kunnat fösumma dem?
Men sedan kom vi till den tråkiga biten, den biten när folk ser en möjlighet att sätta dit mig, trycka in mig i ett hörn och utnyttja min ångerfulla sida. Den sidan som lätt låter sig manipuleras. Och det vet du, ändå gör du så. Du vänder det jämt och ständigt till att det är mitt fel. Du försöker få mig att känna mig som en dålig människa. Men vet du? Den här gången lyckades du faktiskt inte, och det känns så förbannat skönt! De där små uträknade sms:en bet visst inte den här gången. Otur.
Och insikten faller likt hand i handsken; Jag har blivit starkare. Allt har format mig till den jag är, och jag är inte längre den man kör över. Det är slut på det nu. Tack J och L!
Martyr
Du säger till mig; försök att förstå.
Och jag försöker verkligen, men hur jag än vrider och vänder på det blir kontentan av det hela att du älskar att vara martyr. För det är precis så det är. Du drar dig undan och förväntar dig att vi ska springa efter som små hundar. Men vet du?
Jag har slutat med det nu. Du är inte tre år. Det handlar inte om att vi ska försöka anstränga oss för att du inte ska känna dig utesluten och gå därifrån- för det där är bara bullshit.
Du tror att du äger mig. Det gör du inte.
Jag orkar inte med dina humörsvängningar längre! Du sabbar för mig,
att jag varje söndag ska känna mig skyldig till att din helg var usel,
när det egentligen bara handlar om dina egna uppfunna ideér om hur elaka vi är.
Den här helgen som började så bra, och så fort N och A kommer in i bilden sätter du dig själv i en utsatt position,
det är du som måste skärpa till dig, inte vi.
