underhennesyta

Du säger till mig; försök att förstå.
Och jag försöker verkligen, men hur jag än vrider och vänder på det blir kontentan av det hela att du älskar att vara martyr. För det är precis så det är. Du drar dig undan och förväntar dig att vi ska springa efter som små hundar. Men vet du?
Jag har slutat med det nu. Du är inte tre år. Det handlar inte om att vi ska försöka anstränga oss för att du inte ska känna dig utesluten och gå därifrån- för det där är bara bullshit.
Du tror att du äger mig. Det gör du inte.
Jag orkar inte med dina humörsvängningar längre! Du sabbar för mig,
att jag varje söndag ska känna mig skyldig till att din helg var usel,
när det egentligen bara handlar om dina egna uppfunna ideér om hur elaka vi är.

Den här helgen som började så bra, och så fort N och A kommer in i bilden sätter du dig själv i en utsatt position,

det är du som måste skärpa till dig, inte vi.