underhennesyta

Ibland får man upp en tanke i huvudet- man kommer ihåg något, inser något eller bara kommer på något.
Dessa tankar är ofta jobbiga tankar.
Man skjuter upp dem tills det slutligen inte finns någon återvändo.
Tiden tills dess att man inser fakta är obehaglig,
då dessa små post-it lappar inne i huvudet som man har knögglat ihop och kastat undan,
ständigt gör sig påminda.
Då får man en klump i magen,
precis i mitten, mellan lungorna.
Man sväljer långsamt, för att trycka ner skiten i magen.
Man andas djupt, för att andas bort skiten.
Men skiten griper tag i minsta halmstrå,
den håller i sig så hårt så hårt.
Man höjer långsamt blicken, stirrar tomt framför sig.
Mår nästan lite illa.
Tänker att problemet kommer att lösas av sig självt.
Men inuti viskar en röst,
att det inte är sant.
Saker och ting löses aldrig av sig själva.
Det är naivt och bohemaktigt att tro något sådant.

Jag önskar att jag vore naiv. På riktigt.