underhennesyta

Det hela började egentligen med att jag förde dagbok på datorn.
Jag skrev och skrev, samtidigt som jag läste alla vänners meningslösa bloggar om, i mina ögon, orelevanta saker. Hur kan de seriöst tro att detta intresserar andra människor?
Uppenbarligen intresserade det mig, för jag läste- och läser fortfarande deras patetiska bloggar. Om vad de väljer att ta på sig, vilke de festade med i helgen. Den sanna anledningen till att jag läser deras bloggar är inte för att de skriver så otroligt bra, eller om så extremt intressanta ämnen. Nej, jag läser dem för att hålla mig uppdaterad om vad som händer i deras liv. Jag läser dem för att hålla koll på och jämföra våra liv. Det är den bistra sanningen.
Det värsta med detta, är att det hela resulterar i att jag är för stolt för att erkänna att jag läser deras bloggar, vilket får dem att tro att de har många unika läsare. De tror att de har lyckats. Jag vet sanningen.

J:s äckliga storasyster bloggar. Hon tror att hon skriver bra, men hon använder sig av chattspråk samt att hon endast citerar sms hon får och skriver om dagens konversationer.
Det enda hon vill förmedla är att hon super, har sex och att de fulaste killarna i området beundrar henne.
J tycker att storasystern ska bli journalist, storasystern säger inte emot.
För inte kan man väl låta en sådan talang gå till spillo?

Varför bloggar då jag?
Kanske i hopp om att J och hennes eländiga syster någon gång ska kika in, och få se att alla inte beundrar dem?
Nej, inte kan det väl vara så att de är faktorn till att jag har fallit för den självsäkra tanken om att alla vill läsa om just mig?
Eller?